Wow, vad roligt det var att få se alla basgruppernas examination ifrån atelieristautbildningen. Det var allt ifrån redovisning av vad man jobbat med till storbildsmåleri.I vår grupp spela vi upp ett drama från en situation på en förskola, som utvecklas olika p.g.a pedagogens förhållningssätt. Det är spännande att slänga sig ut i det okända och improvisera. Precis som vår roll som atelierista bör vara i verkligheten, våga utmana.Vi var mycket fokuserade på att redovisningen skulle spegla gruppen.
På tåget hem ifrån Göteborg, slog det mig: vad sa jag under redovisningen? eller rättare sagt: vad sa jag inte?
Diskussioner i basgruppen, influenser och tankar ifrån kursmedlemmar, föreläsningar och work-shops har givit mig mycket under kursen. Likaså intressant litteratur som jag läst under kursens gång. Men det som har påverkat mig mest är processen i arbetet med barnen.
Under hösten byggde vi tillsammans, barnen och jag, upp en atelje på fritids. Där vi har samlat olika sorters material och många sorters färg, lätt åtkomligt för barnen. Det har skapats mycket under läsåret och många av barnens ideer har förverkligats där.
Det är en fröjd att idag se, när barnen kommer till fritids och på egen hand sätter igång med nya projekt. Jag finns naturligtvis där som stöd, och som de kan bolla ideer med. När de så berättar om sina verk och vi sedan dokumenterar med text och foto, och jag får dela deras tankar, känns det som en stor förmån.
Till sommaren släpper jag dessa barn. Jag kommer även att byta kollega och lokaler.
Det känns lite sorgligt, men samtidigt en utmaning att på nytt bygga upp en atelje, och starta upp med nya barn och introducera min nya kollega i Reggios anda. Den nya gruppen består av barn i förskoleklass, 1:an och 2:an. Sexåringarna får jag förhoppningsvis följa i tre år, och det skall bli intressant att jobba på lite längre sikt.
Processen hos mig själv, som startat under atelieristautbildningen är jag mycket tacksam för, de skapar nya uttrycksätt hos barnen som jag möter varje dag.
tisdag 29 maj 2012
måndag 14 maj 2012
Individuell examination år 2012
Efter att nu närma sig slutet av atelieristautbildningen är det dags att summera mina tankar som jag vill ta med mig från utbildningen. Det är 28 år sen jag läste på universitetet och har arbetat med barn i många olika verksamheter sedan dess, nu kände jag för att inhämta nya kunskaper. Valet att gå atelieristautbildningen var helt rätt för mig, eftersom bild, skapande och estetisk verksamhet alltid legat mig varmt om hjärtat. Men jag var lite skeptisk i början när jag upptäckte att fokus mestadels låg på små barn. Jag har därför hela tiden försökt tänka -hur kan jag omvandla detta i mitt arbete med skolbarn i 9-10 års åldern?
Kursen har givit mig möten med många kunniga pedagoger, fått ta del av intressanta tankar ifrån mina kurskamrater, och fått lyssna till intressanta föreläsningar.
Något jag tagit fasta på är att våga släppa taget om min egen planering, lyssna på barnen och försöka följa deras tankar. Detta berättar Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi bl.a om i sin bok "Lyssnandets pedagogik - etik och demokrati i pedagogiskt arbete". Därifrån fick jag också med mig ordet "Hörstyrka" , ett bra och tänkvärt ord.
Fritidshemmens dag 8 maj 2012. Foto: Elin
I våra baslagsträffar har vi diskuterat mycket kring hur viktig miljön och vårat förhållningsätt är. Vi har besökt alla våra arbetsplatser och fått tips och ide´r av varandra. Vi har haft sokratiska samtal utifrån kompendiet "Dokumentation från kurs i sokratiska samtal som metod", bildanalys, tipsat varandra om hur ett konstprojekt kan gå till. Vi har även provat nya tekniker med för oss nytt material, som sidenmåleri som var riktigt roligt att testa. Det har varit intressant att se de olika förskolorna, men även att få visa min skola och fritidshem.
Jag har kommit fram till att en gynnsam kreativ miljö är mycket viktig för barnen estetiska utveckling. Miljön: den tredje pedagogen.
På Mias( Anna-Maria Andersson) seminarium den 26/1 talade hon om att skapa mötesplatser för barnen. Att miljö skall ha något att berätta för alla som kommer in.
En fråga som jag tycker är viktig att ta med sig -Vem kan man bli i detta rum?
Jag har under läsåret byggt upp en atelje tillsammans med barnen på fritids.
I åtanke har jag haft Tarja Häikiö seminarium där hon berättar om att se ateljen som ett vetenskapligt centra, där man kan arbeta med olika material och estetiska uttrycksformer. Mera om detta kan man läsa i hennes kompendium: "Barns estetiska läroprocess. Atelierista i förskola och skola."
Foto: Christel
Att barnen har tillgång till olika material och olika sorters färg, att vi vuxna är lyhörda och tillåtande är något man skall tänka på tycker jag. Materialkännedom var det första jag började med på höstterminen med barnen, något vi fått med oss utav Stina Braxell Vikten av att klottra hade jag inte kläm på
innan hennes föreläsningar och i hennes bok:"Skapande barn- att arbeta med bild i förskolan"har jag fått många tänkvärda stunder, den är lättläst och även om den vänder sig i första hand till förskolebarn kan man lätt relatera till skolbarn. Tankarna runt att imitera, återskapa, nyskapa har vi jobbat utifrån inte minst i ett bildprojekt utifrån en konstutställning med Göteborgskoloristerna som jag var och såg tillsammans med barnen i klassen. Det är intressant att se och höra hur de tänker utifrån bilder, och hur de vill jobba vidare utifrån utställningen. Oj, nu blev det lite bildanalys också. Det är detta som är så fantastiskt att allt går in i varannat, inget är rätt eller fel.
Vikten av pedagogisk dokumentation är något jag gärna också tar med mig. Att dokumentera under arbetets gång. Man får ett större perspektiv på barnens alster efter att de berättat hur de tänker och att vi fotograferat tillsammans.I Hillivi Lenz Taguchis bok: "Varför pedagogisk dokumentation?"finns mycket intressant att läsa om dokumentation.
Positiva upplevelser som studiebesök på Göteborgs Konstbiennal,där vi tittade på samtidskonst och reflekterade kring utställningen och Frölunda kulturhus där vi hade sokratiska samtal kring bilderna är något jag gärna minns från kursen. Workshop med lera utifrån tema ljud och battels utifrån tema ljus är också härliga minnen. Först var jag väldigt frågande inför ljusbatteln och förstod ingenting, det var så härligt att ge sig hän åt något helt nytt. Så nyttigt att vi vuxna också vågar ge oss in i det okända, som vi så gärna vill att barnen skall.
En heldagsföreläsning av Christian Fabbi är något som jag sent skall glömma. Där han berättade om hur en förskola i Reggio Emilia kan se ut och hur de arbetar kring temat: ljus, är något från de 11-sidor anteckningar jag har ifrån föreläsningen.
Det var intressant att vara med på bildlärarnätverksträffen, höra hur lärarna i bild har det på sina skolor. Tyvärr är det mycket missnöje p.g.a tidsbrist och bedömningar av stort antal elever. Det känns så fel att bedöma barn i bild. Min rektor har erbjudit mig att undervisa i bild till hösten i åk.5, jag är hedrad men tveksam p.g.a bedömningar. Diskussioner kring ordet "flum"var en punkt, den bästa förklaringen tycker jag var: användas för saker man inte själv kan förstå, ej heller enkelt mätbart. Positivaste för kvällen var nog damen som satt bredvid mig som undervisar på folkhögskola, där det inte förekommer bedömning.
En bok som jag nyligen läst och som ligger nära min vardag är "Barns visuella kulturer - skolplanscher och idolbilder" av Anna Sparrman.
Den tar upp visuella kulturer i barns vardagsliv, både på fritids och skola. Reflektioner över Lövkojans fritidshem som visuell miljö, hur inredningen styr barnens handlingar.
Där finns exempel ifrån fritidsverksamheten som jag känner igen.
Visuell kultur omfattar alla slags bilder, det görs ingen värderande skillnad på hög eller lågkulturella bilder.
Att seendet är kulturellt präglat och inlärt är något som de flesta kanske inte ens tänker på i sin vardag. Konstnärer har en tränad blick, har lärt sig att se ljusskiftningar. Att lära sig att se dessa skiftningar är som att lära sig att använda sin syn. Det är en läroprocess, enligt Sparrman.
Ett kapitel tar upp om blickar och tolkningar ur flickor och pojkars perspektiv. Intressant läsning tycker jag som arbetar med barn i 10-årsåldern och även intresserar mig för genusfrågor.
Under denna veckan är min klass medverkande på en kulturfestival på Kulturhuset här i Stenungsund. Barnen har arbetat med "onödigt material"och tillverkat Festivalkonstverk, fotograferat dem och avslutat med frågeställningar som:
Vad tänkte du när du skapade? -Var kom materialet ifrån? -Vad var det du såg? -Vad blev det?
Barnen tycker det är roligt att få vara delaktiga med sina alster under festivalveckan. De tredimensionell alstren kan jag knyta an till delar av Stina Braxells bok:"Skapande barn- att arbeta med bild i förskolan."
Foto: Christel
Rollen som bildpedagog/atelierista ser jag att jag vill arbeta med skapande verksamhet med barnen kring ett tema. Skapa kreativa processer hos barnet, som Tarja Häikiö sa på sitt seminarium den 1/3. Atelieristans roll är att ta hand om den estetiska läroprocessen.
Att se möjligheter och att inspirera barn och övriga pedagoger. Presentera olika material och införa alternativa sätt att skapa på.
Låta saker ta sin tid och följa barnen i deras tankar i utvecklingen. Dokumentera under arbetets gång, och låta barnen berätta hur de tänker runt sitt skapande.
Svårigheter i arbetet tycker jag är när inte hela arbetslaget eller närmast medarbetaren är med i tankebanorna kring Reggio Emilia-filiosofin. Mest positivt måste vara när ledningen eftersträvar detta arbetssätt och man känner medvind i sitt sätt att arbeta.I skolan värld har jag motvind, och det är så många andra "måsten "som drar i en. Men jag kämpar på och försöker att få in lite Reggio Emilia-tänk i min skola.
Många tankar har dykt upp under läsåret och den ständigt pågående processen i mitt arbete med barnen känner jag är mycket värdefull.
Egen skapande uppgift"vårhatt i hönsnät".
Foto: Ulf
Referenser:
Ann Åberg & Hillevi Lenz Taguchi: Lyssnandet pedagogik - etik och demokrati i pedagogiskt arbete.
Kompendium: Dokumentation från kurs i sokratiska samtal som metod.
Anna-Maria Andersson: seminarium
Tarja Häikiö: seminarium och kompendium: Barns estetiska läroprocesser-Atelierista i förskola och skola.
Stina Braxell: seminarium och bok: Skapande barn - att arbeta med bild i förskola.
Hillevi Lenz Taguchi: Varför pedagogisk dokumentation?
Christian Fabbi: föreläsning
Anna Sparrman: Barns visuella kulturer, skolplanscher och idolbilder.
Kursen har givit mig möten med många kunniga pedagoger, fått ta del av intressanta tankar ifrån mina kurskamrater, och fått lyssna till intressanta föreläsningar.
Något jag tagit fasta på är att våga släppa taget om min egen planering, lyssna på barnen och försöka följa deras tankar. Detta berättar Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi bl.a om i sin bok "Lyssnandets pedagogik - etik och demokrati i pedagogiskt arbete". Därifrån fick jag också med mig ordet "Hörstyrka" , ett bra och tänkvärt ord.
Fritidshemmens dag 8 maj 2012. Foto: Elin
I våra baslagsträffar har vi diskuterat mycket kring hur viktig miljön och vårat förhållningsätt är. Vi har besökt alla våra arbetsplatser och fått tips och ide´r av varandra. Vi har haft sokratiska samtal utifrån kompendiet "Dokumentation från kurs i sokratiska samtal som metod", bildanalys, tipsat varandra om hur ett konstprojekt kan gå till. Vi har även provat nya tekniker med för oss nytt material, som sidenmåleri som var riktigt roligt att testa. Det har varit intressant att se de olika förskolorna, men även att få visa min skola och fritidshem.
Jag har kommit fram till att en gynnsam kreativ miljö är mycket viktig för barnen estetiska utveckling. Miljön: den tredje pedagogen.
På Mias( Anna-Maria Andersson) seminarium den 26/1 talade hon om att skapa mötesplatser för barnen. Att miljö skall ha något att berätta för alla som kommer in.
En fråga som jag tycker är viktig att ta med sig -Vem kan man bli i detta rum?
Jag har under läsåret byggt upp en atelje tillsammans med barnen på fritids.
I åtanke har jag haft Tarja Häikiö seminarium där hon berättar om att se ateljen som ett vetenskapligt centra, där man kan arbeta med olika material och estetiska uttrycksformer. Mera om detta kan man läsa i hennes kompendium: "Barns estetiska läroprocess. Atelierista i förskola och skola."
Att barnen har tillgång till olika material och olika sorters färg, att vi vuxna är lyhörda och tillåtande är något man skall tänka på tycker jag. Materialkännedom var det första jag började med på höstterminen med barnen, något vi fått med oss utav Stina Braxell Vikten av att klottra hade jag inte kläm på
innan hennes föreläsningar och i hennes bok:"Skapande barn- att arbeta med bild i förskolan"har jag fått många tänkvärda stunder, den är lättläst och även om den vänder sig i första hand till förskolebarn kan man lätt relatera till skolbarn. Tankarna runt att imitera, återskapa, nyskapa har vi jobbat utifrån inte minst i ett bildprojekt utifrån en konstutställning med Göteborgskoloristerna som jag var och såg tillsammans med barnen i klassen. Det är intressant att se och höra hur de tänker utifrån bilder, och hur de vill jobba vidare utifrån utställningen. Oj, nu blev det lite bildanalys också. Det är detta som är så fantastiskt att allt går in i varannat, inget är rätt eller fel.
Vikten av pedagogisk dokumentation är något jag gärna också tar med mig. Att dokumentera under arbetets gång. Man får ett större perspektiv på barnens alster efter att de berättat hur de tänker och att vi fotograferat tillsammans.I Hillivi Lenz Taguchis bok: "Varför pedagogisk dokumentation?"finns mycket intressant att läsa om dokumentation.
Positiva upplevelser som studiebesök på Göteborgs Konstbiennal,där vi tittade på samtidskonst och reflekterade kring utställningen och Frölunda kulturhus där vi hade sokratiska samtal kring bilderna är något jag gärna minns från kursen. Workshop med lera utifrån tema ljud och battels utifrån tema ljus är också härliga minnen. Först var jag väldigt frågande inför ljusbatteln och förstod ingenting, det var så härligt att ge sig hän åt något helt nytt. Så nyttigt att vi vuxna också vågar ge oss in i det okända, som vi så gärna vill att barnen skall.
En heldagsföreläsning av Christian Fabbi är något som jag sent skall glömma. Där han berättade om hur en förskola i Reggio Emilia kan se ut och hur de arbetar kring temat: ljus, är något från de 11-sidor anteckningar jag har ifrån föreläsningen.
Det var intressant att vara med på bildlärarnätverksträffen, höra hur lärarna i bild har det på sina skolor. Tyvärr är det mycket missnöje p.g.a tidsbrist och bedömningar av stort antal elever. Det känns så fel att bedöma barn i bild. Min rektor har erbjudit mig att undervisa i bild till hösten i åk.5, jag är hedrad men tveksam p.g.a bedömningar. Diskussioner kring ordet "flum"var en punkt, den bästa förklaringen tycker jag var: användas för saker man inte själv kan förstå, ej heller enkelt mätbart. Positivaste för kvällen var nog damen som satt bredvid mig som undervisar på folkhögskola, där det inte förekommer bedömning.
En bok som jag nyligen läst och som ligger nära min vardag är "Barns visuella kulturer - skolplanscher och idolbilder" av Anna Sparrman.
Den tar upp visuella kulturer i barns vardagsliv, både på fritids och skola. Reflektioner över Lövkojans fritidshem som visuell miljö, hur inredningen styr barnens handlingar.
Där finns exempel ifrån fritidsverksamheten som jag känner igen.
Visuell kultur omfattar alla slags bilder, det görs ingen värderande skillnad på hög eller lågkulturella bilder.
Att seendet är kulturellt präglat och inlärt är något som de flesta kanske inte ens tänker på i sin vardag. Konstnärer har en tränad blick, har lärt sig att se ljusskiftningar. Att lära sig att se dessa skiftningar är som att lära sig att använda sin syn. Det är en läroprocess, enligt Sparrman.
Ett kapitel tar upp om blickar och tolkningar ur flickor och pojkars perspektiv. Intressant läsning tycker jag som arbetar med barn i 10-årsåldern och även intresserar mig för genusfrågor.
Under denna veckan är min klass medverkande på en kulturfestival på Kulturhuset här i Stenungsund. Barnen har arbetat med "onödigt material"och tillverkat Festivalkonstverk, fotograferat dem och avslutat med frågeställningar som:
Vad tänkte du när du skapade? -Var kom materialet ifrån? -Vad var det du såg? -Vad blev det?
Barnen tycker det är roligt att få vara delaktiga med sina alster under festivalveckan. De tredimensionell alstren kan jag knyta an till delar av Stina Braxells bok:"Skapande barn- att arbeta med bild i förskolan."
Foto: Christel
Rollen som bildpedagog/atelierista ser jag att jag vill arbeta med skapande verksamhet med barnen kring ett tema. Skapa kreativa processer hos barnet, som Tarja Häikiö sa på sitt seminarium den 1/3. Atelieristans roll är att ta hand om den estetiska läroprocessen.
Att se möjligheter och att inspirera barn och övriga pedagoger. Presentera olika material och införa alternativa sätt att skapa på.
Låta saker ta sin tid och följa barnen i deras tankar i utvecklingen. Dokumentera under arbetets gång, och låta barnen berätta hur de tänker runt sitt skapande.
Svårigheter i arbetet tycker jag är när inte hela arbetslaget eller närmast medarbetaren är med i tankebanorna kring Reggio Emilia-filiosofin. Mest positivt måste vara när ledningen eftersträvar detta arbetssätt och man känner medvind i sitt sätt att arbeta.I skolan värld har jag motvind, och det är så många andra "måsten "som drar i en. Men jag kämpar på och försöker att få in lite Reggio Emilia-tänk i min skola.
Många tankar har dykt upp under läsåret och den ständigt pågående processen i mitt arbete med barnen känner jag är mycket värdefull.
Foto: Ulf
Referenser:
Ann Åberg & Hillevi Lenz Taguchi: Lyssnandet pedagogik - etik och demokrati i pedagogiskt arbete.
Kompendium: Dokumentation från kurs i sokratiska samtal som metod.
Anna-Maria Andersson: seminarium
Tarja Häikiö: seminarium och kompendium: Barns estetiska läroprocesser-Atelierista i förskola och skola.
Stina Braxell: seminarium och bok: Skapande barn - att arbeta med bild i förskola.
Hillevi Lenz Taguchi: Varför pedagogisk dokumentation?
Christian Fabbi: föreläsning
Anna Sparrman: Barns visuella kulturer, skolplanscher och idolbilder.
onsdag 2 maj 2012
Flum och bedömning
Jag var på nätverksträff för bildlärare på HDK.
Kvällen började med mingel, det var avspänt och trevligt att gå runt och prata med lärare som arbetar med bildämnet.
Först diskuterade en panel bestående Eva-Lotta Hulte´n , Ilona Huss Wallin och Fredric Gunve ordet FLUM. Mycket blev sagt och åsikterna gick isär och det var inte alltid lätt att följa med i tanken. Något som jag fastnade för var att det är okända element som tolkas som flummigt. Att flum används för saker man inte själv kan förstå , något man inte själv har nytta av. Flum är inte heller enkelt mätbart och ej lättbegripligt.
Kvällen fortsatte med diskussioner om bedömning i bildämnet. Det finns mycket frustration bland bildlärarna i att bedömma eleverna och det är svårt att få tiden att räcka till.
Vi fick se en ny film ifrån Skolverket, där några bildlärare ifrån västkusten presenterade sina sätt att arbeta i bild. Någon lät eleverna jobba med loggbok, någon lät eleverna använda bildblogg och någon lät eleverna jobba med skapande med anknytning till ett teoretiskt ämne. Det var inspirerade att höra och se hur de arbetar. Men av diskussionerna efteråt förstod man att många lärare känner sig väldigt stressade utav hur man skall få tiden att räcka.
onsdag 18 april 2012
Basgruppsträff med " Kackel",
Vi träffades i vår basgrupp i torsdags i Haga. Eftersom vi hade med oss var sin bild hade vi en dialog runt vad vi såg i var och en av bilderna. Utifrån dom valde vi ut en bild som vi hade en djupare bildanalys kring. Bilden vi valde heter Kackel, en oljemålning målad av göteborgskoloristen Ragnar Sandberg under epoken 1939-41 på Stenungsön.Reflektioner som kom fram var : Vad ser vi?
Mycket färg har använts, täckande på hela bilden (typiskt för koloristmålning.)
Blå, gula, gröna och röda nyanser. Raka och runda former, vassa former och grova penseldrag.
Vad symboliserar den?
Stolthet, värme, energi och rörelse.
Vi diskuterade vidare om hur man kan arbeta med barn och konstbilder, och hur ett konstprojekt med barn kan se ut.
Några förslag:
* Utgå ifrån barnens upplevelser.
* Man kan besöka en konstutställning med barnen.
* Låta konstböcker ligga framme eller konstbilder som kan inspirera.
* Efter att barnet valt en bild som inspirerar kan de välja andra sorters färg och material.
* Låta barnen använda material och färg som dom känner till och provat tidigare och har god
materialkännedom av.
* De skall få lov att prova om och om igen.
* Måla och låta sig inspireras och skapa sin berättelse utifrån sin bild.
* Barnen kan jobba med lera och inspireras utifrån bilden.
* Måla en gruppmålning på ett stort papper, där de roterar runt hela pappret och målar till där man vill till
en stor gemensam målning. Senare kan de få göra en passpatå och gå runt och välja ut och prova vilken del av målningen man vill klippa ut och klistra på passpatåramen.
* Måla till musik.
* Göra en collagebild - välj ut en bild i en tidning, klipp ut den och klistra upp på ett papper och fortsätta
måla vidare på den.
* Berätta om en konstnärer eller en konststil och se på tillhörande bilder.
* Samla bilder och låt dom finnas framme som barnen kan titta på när de vill.
Barnen bör få använda alla sin sinnen.
* Man kan ha en lättare bildanalys med barnen. Använda öppna frågor som:
Vad ser du? Ser du någon form?
Undvik värderingsfrågor!
Det blev mycket "kackel" och prat på våran träff och vi hade trevligt som alltid när vi träffas.
Vi pratade också om föreläsningarna vi varit på med pedagogistan Christian Fabbi. Vi har varit på olika föreläsningsdagar och diskuterade lite runt dessa. Alla tyckte det var intressanta och lärorika uppleveser.
Blå, gula, gröna och röda nyanser. Raka och runda former, vassa former och grova penseldrag.
Vad symboliserar den?
Stolthet, värme, energi och rörelse.
Vi diskuterade vidare om hur man kan arbeta med barn och konstbilder, och hur ett konstprojekt med barn kan se ut.
Några förslag:
* Utgå ifrån barnens upplevelser.
* Man kan besöka en konstutställning med barnen.
* Låta konstböcker ligga framme eller konstbilder som kan inspirera.
* Efter att barnet valt en bild som inspirerar kan de välja andra sorters färg och material.
* Låta barnen använda material och färg som dom känner till och provat tidigare och har god
materialkännedom av.
* De skall få lov att prova om och om igen.
* Måla och låta sig inspireras och skapa sin berättelse utifrån sin bild.
* Barnen kan jobba med lera och inspireras utifrån bilden.
* Måla en gruppmålning på ett stort papper, där de roterar runt hela pappret och målar till där man vill till
en stor gemensam målning. Senare kan de få göra en passpatå och gå runt och välja ut och prova vilken del av målningen man vill klippa ut och klistra på passpatåramen.
* Måla till musik.
* Göra en collagebild - välj ut en bild i en tidning, klipp ut den och klistra upp på ett papper och fortsätta
måla vidare på den.
* Berätta om en konstnärer eller en konststil och se på tillhörande bilder.
* Samla bilder och låt dom finnas framme som barnen kan titta på när de vill.
Barnen bör få använda alla sin sinnen.
* Man kan ha en lättare bildanalys med barnen. Använda öppna frågor som:
Vad ser du? Ser du någon form?
Undvik värderingsfrågor!
Det blev mycket "kackel" och prat på våran träff och vi hade trevligt som alltid när vi träffas.
Vi pratade också om föreläsningarna vi varit på med pedagogistan Christian Fabbi. Vi har varit på olika föreläsningsdagar och diskuterade lite runt dessa. Alla tyckte det var intressanta och lärorika uppleveser.
måndag 9 april 2012
Inspirerande konstverk
Visst bli man inspirerad av andras konstverk? Just hemkommen ifrån konstvandring på Tjörn, där vi besökt konstnärer i deras atelje´er. Efter att ha sett Smideskonst, oljemålningar, silversmide, collage, akvareller , textilkonst m.m. är jag jättesugen på att skapa något själv.
I början av min atelieristautbildning hade jag diskussioner med en vän som är konstnär om att låta barnen måla av andras bilder. Hon påstod att hennes intresse för att teckna och måla kom av att hon tecknade av bilder när hon var liten, men jag försökte övertyga henne om att barn bör måla utifrån sin egen fantasi. Jag har i många år samlat på bilder som jag tycker om, men lät inte barnen få ta del av dessa bilder under denna period. Har nu kommit fram till att det ena behöver inte utesluta det andra, och har åter plockat fram bildlådan. Den kan barnen titta i om de inte har egna ide´r eller vill inspireras av andras bilder.
Stina talade på sin senaste föreläsning om imitera andras bilder. Om inte förebilderna är omöjliga att uppnå för barnen, utan snäppet svårare än vad de redan målar kan det inspirera dem. Nästa steg kan bli att barnet nyskapar något eget utifrån bilden de inspirerats av.
I förra veckan var jag på konstutställning med barnen i klassen. Vi såg "Göteborgskoloristerna på Stenungsön" en utställning på Galleri Koch på kulturhuset här i Stenungsund. Målningarna var gjorda av konstnärerna Ivar Ivarsson, Karin Parrow, Ragnar Sandberg (född och uppvuxen i Stenungsund), Erling Ärlingsson och Tor Bjurström. Utställningen har en lokal anknytning för att konstnärerna har bott och verkat på Stenungsön under mitten av 1900-talet.
Guiden gav barnen i uppgift att hitta olika saker på tavlorna såsom: en bil, finaste himlen , ett äpple, ett speciellt segel o.s.v vilket gjorde att barnen såg på bilderna på ett annorlunda sätt. Hon berättade också lite om konstnärerna, i vilka hus på ön de bodde och om deras liv. Koloristernas sätt att måla, som var mycket nytänkande på den tiden med mycket färg över hela bilden och som oftast inte var så naturtroget. Jag tycket att det var ett mycket lyckat besök, och upplägget tilltalade barnens nyfikenhet. Att besöka en konstutställning med barnen har jag funderat på sedan vi var på Göteborgs konstbiennal i höstas med kursen. Vi har ju inte så mycket att välja på här utanför stan, så man får vänta tills det kommer något som kan passa. Nu fick barnen lite lokal historia också ifrån trakten. Det finns en vandring runt ön där man kan se var konstnärerna var verksamma, bland alla de gamla fina husen på Stenungsön.
Baren fick ett häfte med bilderna ifrån utställningen och nu skall vi jobba vidare med koloristmålning på bildlektionerna. Det skall bli intressant att se hur detta framskrider!
I början av min atelieristautbildning hade jag diskussioner med en vän som är konstnär om att låta barnen måla av andras bilder. Hon påstod att hennes intresse för att teckna och måla kom av att hon tecknade av bilder när hon var liten, men jag försökte övertyga henne om att barn bör måla utifrån sin egen fantasi. Jag har i många år samlat på bilder som jag tycker om, men lät inte barnen få ta del av dessa bilder under denna period. Har nu kommit fram till att det ena behöver inte utesluta det andra, och har åter plockat fram bildlådan. Den kan barnen titta i om de inte har egna ide´r eller vill inspireras av andras bilder.
Stina talade på sin senaste föreläsning om imitera andras bilder. Om inte förebilderna är omöjliga att uppnå för barnen, utan snäppet svårare än vad de redan målar kan det inspirera dem. Nästa steg kan bli att barnet nyskapar något eget utifrån bilden de inspirerats av.
I förra veckan var jag på konstutställning med barnen i klassen. Vi såg "Göteborgskoloristerna på Stenungsön" en utställning på Galleri Koch på kulturhuset här i Stenungsund. Målningarna var gjorda av konstnärerna Ivar Ivarsson, Karin Parrow, Ragnar Sandberg (född och uppvuxen i Stenungsund), Erling Ärlingsson och Tor Bjurström. Utställningen har en lokal anknytning för att konstnärerna har bott och verkat på Stenungsön under mitten av 1900-talet.
Guiden gav barnen i uppgift att hitta olika saker på tavlorna såsom: en bil, finaste himlen , ett äpple, ett speciellt segel o.s.v vilket gjorde att barnen såg på bilderna på ett annorlunda sätt. Hon berättade också lite om konstnärerna, i vilka hus på ön de bodde och om deras liv. Koloristernas sätt att måla, som var mycket nytänkande på den tiden med mycket färg över hela bilden och som oftast inte var så naturtroget. Jag tycket att det var ett mycket lyckat besök, och upplägget tilltalade barnens nyfikenhet. Att besöka en konstutställning med barnen har jag funderat på sedan vi var på Göteborgs konstbiennal i höstas med kursen. Vi har ju inte så mycket att välja på här utanför stan, så man får vänta tills det kommer något som kan passa. Nu fick barnen lite lokal historia också ifrån trakten. Det finns en vandring runt ön där man kan se var konstnärerna var verksamma, bland alla de gamla fina husen på Stenungsön.
Kappsegling-Karin Parrow (olja)
På promenad i hamnen-Ivar Ivarsson ( olja)
foto Christel Albertsson
söndag 25 mars 2012
En scen - tusen ljus - ingenstans att fly!
En härligt befriande upplevelse!
Photo Christel Albertsson
söndag 18 mars 2012
Min Vårhatt!
När Stina gav oss uppgiften att vi själva skulle skapa något tredimensionellt av återvinningsmaterial, tänkte jag: - "Yes, äntligen får jag själv skapa något. " Men vad?Vi var i Malmö och hälsade på vår dotter och när vi gick i de gamla kvarteren runt lilla torg gick vi förbi en hattaffär, då fick jag min ide´"Jag skall göra en vårhatt". När jag sen kom hem gick jag ner i vår källare och hittade hönsnät som jag tänkte kunde vara en bra stomme. Jag böjde till en kulle och ett stort brätte i vågor.
Nästa fråga: Hur skall min hatt se ut? Jag plockade ihop lite olika material. Hatten blev liggande i tvättstugan tillsammans med materialet under några dagar och när jag fick lust eller gick förbi satte jag dit lite efterhand.
Efter att jag böjt in kanten, klädde jag kanten med piprensare runt om. Jag dekorerade brättet med tygbitar velor , små plastkuber likt frigolit, piprensare och fjädrar . Allt i gröna och blå färger. Hattkullen klädde jag med blått tyg inuti. Jag snodde en vit sladd runt kullen och en CD-skiva blev pricken över i:et.
Jag sammanfogade med ståltråd och att trycka dit plastbitarna emellan hönsnätet. Nål och tråd använde jag till att få dit tyget i kullen och piprensarna var lätt att sammanfoga med. Hönsnät är ett fantastiskt formbart material. Det var jätteroligt att jobba med hatten. Jag tycker det är ett bra sätt att låta arbetet få mogna fram och låta idéerna komma efter hand och när CD-skivan kom dit kände jag mig färdig.
Hur kan man då låta barnen nyskapa i tredimensionella material?
På mitt fritids använder jag detta sätt att skapa. Det finns olika material framme och lättåtkomligt för barnen.De har då möjlighet att skapa efter sin egen fantasi.
Detta är något som jag gärna vill ge mig tid till fortsätta med för min egen del här hemma. Fantastiskt roligt!
onsdag 7 mars 2012
Reflektioner kring den pedagogiska miljön.
Har funderat lite kring barns pedagogiska miljö. Vad jag sett och upplevt så har det stor betydelse för barnens skapande hur miljön ser ut där barnen vistas.
Jag har sett en stor förändring på barnens skaparlust och uttryck under läsåret. Då jag försökt att bidra till att det finns mycket olika material och färg tillgänglig för barnen. Vi har kommit en bra bit på väg men det finns naturligtvis mer att tillföra och förändra för att göra miljön mera lustfylld.
En dag var det en kille som vankade omkring och inte visst vad han skulle göra. Han sa:"Vad skall jag göra? Jag vill skapa något. Jag går en runda i ateljén och tittar på hyllorna". Efter en stund ropade han:
"Nu vet jag, jag skall göra ett tittskåp"! Han hade då plockat till sig en ganska platt låda och två tomma toarullar. Han klippte två hål i lådan där han stoppade i rullarna så att man kunde kika in. Han målade och inredde lådan med tyg och annat material och till sist gjorde han små figurer av träkulor, piprensare och korkar, som han målade ögon på. Dessa små figurer skulle bo i lådan. När allt var klart och han satt på locket på lådan fick jag kika in genom rullarna. När han så lyfte lätt på locket och släppte in lite ljus kunde jag se hans fina tittskåp.
Det kändes så bra och han var jättenöjd med sin skapelse. Jag vet inte om han hade kommit fram till att bygga sitt tittskåp om han inte hade haft tillgång till så mycket material som finns framdukat på hyllorna och kittlar fantasien.
Jag har läst i Elisabeth Nordin-Hultmans bok: Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande, där hon bl.a berättar om en jämförelse mellan svenska och engelska förskolor. Hur olika förskoleavdelningar är inredda och placeringen av material. I engelska förskolor finns mycket material framme. Material som sand i sandlådor och vattenlek finns i centrala delar av avdelningen. Men på svenska förskolor finns oftast ateljé/ målarrum, verkstad och våtrum i delar av avd. som barnen ej har fri tillgång till. Möjligheter till rörelse och grovmotoriska aktiviteter inomhus finns oftast lättillgängligt för barnen i svenska förskolor.
Jag tror att miljön har stor betydelse för barnens skaparlust och uttryck i sitt arbete.
Några tänkvärda uttryck från Mia Anderssons seminarium : Miljön skall ha något att berätta för alla som kommer. Den skall ropa till barnen- kom hit och utforska mig.
Vem kan man bli i detta rum?
Visst får man lust att sätta sig vid den vita duken och fatta pensel med oljefärg?
Kreativ miljö från Ao Nang i Thailand. Foto: Christel
Jag har sett en stor förändring på barnens skaparlust och uttryck under läsåret. Då jag försökt att bidra till att det finns mycket olika material och färg tillgänglig för barnen. Vi har kommit en bra bit på väg men det finns naturligtvis mer att tillföra och förändra för att göra miljön mera lustfylld.
En dag var det en kille som vankade omkring och inte visst vad han skulle göra. Han sa:"Vad skall jag göra? Jag vill skapa något. Jag går en runda i ateljén och tittar på hyllorna". Efter en stund ropade han:"Nu vet jag, jag skall göra ett tittskåp"! Han hade då plockat till sig en ganska platt låda och två tomma toarullar. Han klippte två hål i lådan där han stoppade i rullarna så att man kunde kika in. Han målade och inredde lådan med tyg och annat material och till sist gjorde han små figurer av träkulor, piprensare och korkar, som han målade ögon på. Dessa små figurer skulle bo i lådan. När allt var klart och han satt på locket på lådan fick jag kika in genom rullarna. När han så lyfte lätt på locket och släppte in lite ljus kunde jag se hans fina tittskåp.
Det kändes så bra och han var jättenöjd med sin skapelse. Jag vet inte om han hade kommit fram till att bygga sitt tittskåp om han inte hade haft tillgång till så mycket material som finns framdukat på hyllorna och kittlar fantasien.
Jag har läst i Elisabeth Nordin-Hultmans bok: Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande, där hon bl.a berättar om en jämförelse mellan svenska och engelska förskolor. Hur olika förskoleavdelningar är inredda och placeringen av material. I engelska förskolor finns mycket material framme. Material som sand i sandlådor och vattenlek finns i centrala delar av avdelningen. Men på svenska förskolor finns oftast ateljé/ målarrum, verkstad och våtrum i delar av avd. som barnen ej har fri tillgång till. Möjligheter till rörelse och grovmotoriska aktiviteter inomhus finns oftast lättillgängligt för barnen i svenska förskolor.
Jag tror att miljön har stor betydelse för barnens skaparlust och uttryck i sitt arbete.
Vem kan man bli i detta rum?
Visst får man lust att sätta sig vid den vita duken och fatta pensel med oljefärg?
Kreativ miljö från Ao Nang i Thailand. Foto: Christel
onsdag 22 februari 2012
Stinas uppgift
Vi fick i uppgift av Stina Braxell att presentera ett nytt material för mindre barn. De yngsta barnen på min skola är 6-åringar och går i förskoleklass. Jag fick "låna" två pojkar från en förskoleklass som fick följa med mig till mitt fritidshem.
Jag hade dukat upp en bytta med tapetklister och en bytta med remsor av tidningspapper samt en med tapetklister + tidningspappersbitar i vår atelje.
Pojkarna satte sig vid bordet , jag satte mig vid sidan om med papper o penna. De började att känna på klistret + pappersbitarna.
Följande dialog utspelar sig mellan pojkarna som jag benämner A och B.
A: Skall vi hålla i det
B: Det är skönt.
A: Man blir kladdig.
B: Jag vill inte bli kladdig. Finns det någonstans att tvätta sig. Kolla A, vi tar lite mer klister.
A: Allting fastnar på mina händer, jag sitter fast.
B: Jag tar lite mera klister
A: Hör när jag pruttar i degen, jag är görklistrig. Får man torka sig på pappersremsorna.
- De tar några tidningspappersremsor o torkar av sig om händerna och blandar ner det i sin massa.
B: Det är bäst att passa på att a lim för snart är det slut, det känns som en bajskorv.
A: Hör här nu, man kan fisa.
B: Vi har tagit slut på allt klistret, vi tar mera papper. Vad äckligt det är, eller hur A
A: Nej. Jag vill ha mera
- De tar flera remsor.
B: Knåda pressa slita o dra, jag skall göra något bra!
A: Jag är världens kladdigaste.
B: Nu skall jag knåda denna bajs.
- Nu plattar de ut sin klump.
A: Är det här detta.
- Sen håller han upp sin klump.
A: Kolla vad jag gjorde med skeden fröken.
- Han har bakat in sleven i massan
A: Fröken, vad skall vi göra med detta?
Jag. Ni får göra vad ni vill.
- Nu plattar han ut massan.
A: Jag skall steka pannkakor, detta är en stekpanna .
B: Kolla mina muffins.
- Han har klickat ut massan till muffins.
B: Jag måste bara jäsa min, för jag skall baka bröd.
A: Detta är min människa som jag bygger, kolla detta är min gubbe.
- Han knådar ihop massan.
A: Kolla min vulkan.
B: Nu är jag klar, här är min vulkan och här sprutar det eld.
A: Jag vill spara min.
B: Jag med. Photo: Christel
Reflektion.
När vi senare pratade om vad de gjort så säger......
B: Vi knådade så det blev en.
A: Vulkan.
Jag: Tycker ni det var roligt?
A: Ja ,men väldigt kladdigt.
B: Jag vill göra det igen.
Min egen reflektion på aktiviteten är att här ser man en estetisk process, vad det slutliga resultatet blev är kanske inte så viktigt, och att det råkade vara en vulkan, när pojkarna kände sig nöjda med aktiviteten .
Om jag inte dokumenterat under tiden hade det kanske inte kommit fram.De påverkade varandra ganska mycket men tack vare att de var två kunde jag dokumentera utan att lägga mig i.
Det var intressant att följa deras arbete och höra hur de resonerade under aktivitetens gång. Tänk vad mycket som kom fram under denna korta tid ( c:a 30 min ).
Jag hade dukat upp en bytta med tapetklister och en bytta med remsor av tidningspapper samt en med tapetklister + tidningspappersbitar i vår atelje.
Pojkarna satte sig vid bordet , jag satte mig vid sidan om med papper o penna. De började att känna på klistret + pappersbitarna.
Följande dialog utspelar sig mellan pojkarna som jag benämner A och B.
A: Skall vi hålla i det
B: Det är skönt.
A: Man blir kladdig.
B: Jag vill inte bli kladdig. Finns det någonstans att tvätta sig. Kolla A, vi tar lite mer klister.
A: Allting fastnar på mina händer, jag sitter fast.
B: Jag tar lite mera klister
A: Hör när jag pruttar i degen, jag är görklistrig. Får man torka sig på pappersremsorna.
- De tar några tidningspappersremsor o torkar av sig om händerna och blandar ner det i sin massa.
B: Det är bäst att passa på att a lim för snart är det slut, det känns som en bajskorv.
A: Hör här nu, man kan fisa.
B: Vi har tagit slut på allt klistret, vi tar mera papper. Vad äckligt det är, eller hur A
A: Nej. Jag vill ha mera
- De tar flera remsor.
B: Knåda pressa slita o dra, jag skall göra något bra!
A: Jag är världens kladdigaste.
B: Nu skall jag knåda denna bajs.
- Nu plattar de ut sin klump.
A: Är det här detta.
- Sen håller han upp sin klump.
A: Kolla vad jag gjorde med skeden fröken.
- Han har bakat in sleven i massan
A: Fröken, vad skall vi göra med detta?
Jag. Ni får göra vad ni vill.
- Nu plattar han ut massan.A: Jag skall steka pannkakor, detta är en stekpanna .
B: Kolla mina muffins.
- Han har klickat ut massan till muffins.
B: Jag måste bara jäsa min, för jag skall baka bröd.
A: Detta är min människa som jag bygger, kolla detta är min gubbe.
- Han knådar ihop massan.
A: Kolla min vulkan.
B: Nu är jag klar, här är min vulkan och här sprutar det eld.
A: Jag vill spara min.
B: Jag med. Photo: Christel
Reflektion.
När vi senare pratade om vad de gjort så säger......
B: Vi knådade så det blev en.
A: Vulkan.
Jag: Tycker ni det var roligt?
A: Ja ,men väldigt kladdigt.
B: Jag vill göra det igen.
Min egen reflektion på aktiviteten är att här ser man en estetisk process, vad det slutliga resultatet blev är kanske inte så viktigt, och att det råkade vara en vulkan, när pojkarna kände sig nöjda med aktiviteten .
Om jag inte dokumenterat under tiden hade det kanske inte kommit fram.De påverkade varandra ganska mycket men tack vare att de var två kunde jag dokumentera utan att lägga mig i.
Det var intressant att följa deras arbete och höra hur de resonerade under aktivitetens gång. Tänk vad mycket som kom fram under denna korta tid ( c:a 30 min ).
söndag 19 februari 2012
Sokratiska samtal i basgruppen.
Vi träffades i vår basgrupp i veckan hos Anuschkas på Bergets förskola. Det är alltid lika roligt att träffas i gruppen och diskussionerna stod snart högt i tak. Vi tittade runt på förskolan och efter vi smakat på gott fika och tittat på bilderna ifrån studiebesöket på Solgläntans förskola bestämde vi att försöka ha ett sokratiskt samtal utifrån studiebesöket och dess pedagogiska miljö.
Vår frågeställning var: Hur upplever vi den pedagogiska miljön på Solgläntan?
Målet vi satte upp var: Att samtalet skall flyta på.
Vi pratade om 1. den synliga miljön - den arkitektoriska och
2. den osynliga miljön - värdegrunden, förhållningssättet och lyssnandet.
Åsikter som kom upp var att man sett självständighet - man kan se vad man kan göra på de olika stationerna. Att förskolan var för stor - det var många avdelningar. Det blev många intryck ifrån studiebesöket, kanske för många för att ta in.
Hos de små barnen, 1-åringarna fanns det undersökande material. Ganska lite material, men sen mera och mera för de äldre barnen.
Det var synd att bilderna på väggarna hängde så högt upp. Man upplevde att man kunde se samspel av lärandet mellan barnen.
Lyssnandet - man bekräftar barnen i det de gör . Att pedagogerna sitter ner och låter barnen komma till dem istället för att springa runt.
Att pedagogerna tar ett steg tillbaka och inte lägger sig i, utan istället observerar.
Synd att man inte fick se utemiljön. Vi tycker att den är lika viktig som innemiljön.
Vi pratade om att vi saknar Reggio Emilia filosofins syn på utemiljön på utbildningen.
Innemiljön på Solgläntan är tydlig och strukturerad. Många saker, men lite av varje.
När vi nu träffats på Bergets förskola ser vi en skillnad mellan avdelningarna. På en avdelning kändes miljön mindre inspirerande. Kan bero på vilken barnsyn och kompetens personalen har, som ofta visar sig hur man ser på barnen, vilket påverkar hur man ser på miljön.
Utvärdering av det sokratiska samtalet: Det kom fram många olika åsikter utan att något kändes fel.
Vi tycker att samtalet flöt på, och vi kompletterade varandra utan att avbryta.
Mitt personliga mål var att ta in så många intryck som möjligt från studiebesöket. Det tycker jag att jag fått. Jag tycker att det blev bra struktur på samtalet , alla var delaktiga och vi påminde varandra.
Tack Anuschka för en trevlig kväll och jättegoda blåbärsmuffins.
Vår frågeställning var: Hur upplever vi den pedagogiska miljön på Solgläntan?
Målet vi satte upp var: Att samtalet skall flyta på.
Vi pratade om 1. den synliga miljön - den arkitektoriska och
2. den osynliga miljön - värdegrunden, förhållningssättet och lyssnandet.
Åsikter som kom upp var att man sett självständighet - man kan se vad man kan göra på de olika stationerna. Att förskolan var för stor - det var många avdelningar. Det blev många intryck ifrån studiebesöket, kanske för många för att ta in.
Hos de små barnen, 1-åringarna fanns det undersökande material. Ganska lite material, men sen mera och mera för de äldre barnen.
Det var synd att bilderna på väggarna hängde så högt upp. Man upplevde att man kunde se samspel av lärandet mellan barnen.
Lyssnandet - man bekräftar barnen i det de gör . Att pedagogerna sitter ner och låter barnen komma till dem istället för att springa runt.
Att pedagogerna tar ett steg tillbaka och inte lägger sig i, utan istället observerar.
Synd att man inte fick se utemiljön. Vi tycker att den är lika viktig som innemiljön.
Vi pratade om att vi saknar Reggio Emilia filosofins syn på utemiljön på utbildningen.
Innemiljön på Solgläntan är tydlig och strukturerad. Många saker, men lite av varje.
När vi nu träffats på Bergets förskola ser vi en skillnad mellan avdelningarna. På en avdelning kändes miljön mindre inspirerande. Kan bero på vilken barnsyn och kompetens personalen har, som ofta visar sig hur man ser på barnen, vilket påverkar hur man ser på miljön.
Utvärdering av det sokratiska samtalet: Det kom fram många olika åsikter utan att något kändes fel.
Vi tycker att samtalet flöt på, och vi kompletterade varandra utan att avbryta.
Mitt personliga mål var att ta in så många intryck som möjligt från studiebesöket. Det tycker jag att jag fått. Jag tycker att det blev bra struktur på samtalet , alla var delaktiga och vi påminde varandra.
Tack Anuschka för en trevlig kväll och jättegoda blåbärsmuffins.
söndag 29 januari 2012
Barns tankar!
Hur kan barn uttrycka sina tankar?
Genom skapandet naturligtvis,måla en bild, skapa i annat material, berätta muntligt men också genom skrift, när de lärt sig skriva.
I vår klass har alla barn en tankebok. Ett par gånger i veckan tar barnen fram sina tankeböcker och skriver en kort stund.Vi vänder ett 5-minuters-timglas och det blir magiskt tyst i klassrummet och alla börjar skriva.
Det är fantastiskt att se, ingen sitter och funderar ,utan alla skriver. Oftast skriver vi vuxna också.
Vad skriver de då? Det de tänker på just då. Något som har hänt , något de skall eller vill göra, eller något ur fantasin. Tankeböckerna läses inte upp för klassen. Ibland får vi vuxna läsa dem, inte för att rätta texten utan för att de vill dela med sig av sina tankar.Det är härligt att sätta ord på sina tankar ibland. Jag tror att det kan bli spännande att ta fram sin tankebok som vuxen, där de kan läsa; hur tänkte jag som nio-åring och gick i 3:klass.
I veckan satt jag mig med en pojke som skapat denna figur. Den har stått framme på utställningshyllan ett tag.
Vi började prata och reflektera över hur den kom till.
Han berättade hur han byggde sin GODISAUTOMAT.
" Jag tog en tom glasskartong och klippte upp den och tejpade ihop. Klippte ut en öppning i mitten där uppe. Tog två tomma tändsticksaskar klippte hål i dem och limmade fast på kartongen. Sen Sen klippte jag ut tyg och limmade fast.
Man stoppar i godis i luckan där uppe så kommer det ut i tändsticksaskarna som man sen kan öppna.
Den vänstra sidan är min, för jag är vänsterhänt och den högra är min systers. Där har jag klätt med hästtyg för hon tycker om hästar"
Vad härligt att han tänkte på sin äldre syster när han byggde sin godisautomat.
foto: Christel
Genom skapandet naturligtvis,måla en bild, skapa i annat material, berätta muntligt men också genom skrift, när de lärt sig skriva.
I vår klass har alla barn en tankebok. Ett par gånger i veckan tar barnen fram sina tankeböcker och skriver en kort stund.Vi vänder ett 5-minuters-timglas och det blir magiskt tyst i klassrummet och alla börjar skriva.
Det är fantastiskt att se, ingen sitter och funderar ,utan alla skriver. Oftast skriver vi vuxna också.
Vad skriver de då? Det de tänker på just då. Något som har hänt , något de skall eller vill göra, eller något ur fantasin. Tankeböckerna läses inte upp för klassen. Ibland får vi vuxna läsa dem, inte för att rätta texten utan för att de vill dela med sig av sina tankar.Det är härligt att sätta ord på sina tankar ibland. Jag tror att det kan bli spännande att ta fram sin tankebok som vuxen, där de kan läsa; hur tänkte jag som nio-åring och gick i 3:klass.
I veckan satt jag mig med en pojke som skapat denna figur. Den har stått framme på utställningshyllan ett tag.
Vi började prata och reflektera över hur den kom till.Han berättade hur han byggde sin GODISAUTOMAT.
" Jag tog en tom glasskartong och klippte upp den och tejpade ihop. Klippte ut en öppning i mitten där uppe. Tog två tomma tändsticksaskar klippte hål i dem och limmade fast på kartongen. Sen Sen klippte jag ut tyg och limmade fast.
Man stoppar i godis i luckan där uppe så kommer det ut i tändsticksaskarna som man sen kan öppna.
Den vänstra sidan är min, för jag är vänsterhänt och den högra är min systers. Där har jag klätt med hästtyg för hon tycker om hästar"
Vad härligt att han tänkte på sin äldre syster när han byggde sin godisautomat.
foto: Christel
söndag 22 januari 2012
Nyårsnattens bilder och sagans stora betydelse.
En ny termin har börjat. Första bildlektionen ville vi minnas nyårsnatten. Jag ställde fram oljepastellkritor, stora vita papper, temperablock, svampar, svart papper och saxar. De fick naturligtvis använda annat material som finns på hyllorna.Efter att vi pratat en stund om hur barnen upplevt nyårsaftons kväll och natt, började de måla fyrverkerier med oljepastellkritorna i alla färger. Sen svampade de hela pappret i mörka färger som nattens himmel. I det svarta pappret klippte de ut hus eller en hel stad som svarta siluetter som klistrade upp i nederkanten av bilden. Det blev många härliga nyårsnattsbilder.
På en pojkes bild hade husens tak hackad kant, det såg precis ut som takpannor. Han hade hittat en zig-zag-sax på hyllan och klipp till dessa hustak. Fiffigt tyckte jag. Han hade också hittat lite stjärnpaljetter som han klistrat upp till stjärnhimmeln. Härligt!
Vi på atelieristautbildningen på HDK har också börjat en ny termin. Första föreläsningen som Pernilla Mårtensson hade i torsdags pratade hon om Barnens kreativa språk och kommunikation. Hon berättade om teorier och metoder i den tidiga läs och skrivutvecklingen. Flera av dessa teorier känner jag väl igen och som vi jobbat efter.
Det var härligt att höra henne tala så gott om sagoläsningens stora betydelse, som stimulerar språk, tanke och fantasi. Hur viktigt det är HUR frågorna ifrån oss vuxna är, som sätter igång det lilla barnet att tala och fråga.
En atmosfär som skapar harmoni om vilka avtryck kan kreativiteten ge? Vi utmanas lika mycket som barnet i läroprocessen.
När hon talade om fördjupningen i boken, där barnet relaterar till sig själv, relaterar till liknande böcker och relaterar till omvärlden, kom jag att tänka på hur vi har det i vår klass.
Varje vecka går vi till skolans bibliotek, där barnen får låna böcker för att läsa hemma och ha som bänkbok. Alla böcker får barnen recensera, och berätta inför klassen vad författare och illustratören heter vad boken handlar om i korthet och vad de tycker om den och ev. rekomendera den för sina klasskamrater. De tycker det är jätteroligt och inspirerar varandra till att läsa nya böcker.
söndag 15 januari 2012
Sokratiska samtal kring djurens rätt.
Vi blivande atelieristor var på Frölunda kulturhus i torsdags kväll. Där såg vi utställningen "Sverige dansar för djurens rätt". Min första tanke var: Vad är detta? Tretton foton med dansbandssångare tillsammans med sitt djur (eller lånat djur).
Det kändes som en enda stor reklamkampanj för deras band. Vi fick så reda på att föreningen: Djurens rätt, låg bakom utställningen, och att de ville visa en lite snällare bild, i motsatts till plågsamma utsatta djurfotografier. Bilderna kommer från en almanacka som de givit ut.
När vi så satte oss i mindre grupper för att ha sokratiska samtal utifrån bilderna förstod jag att det spelar mindre roll vad utställningen handlar om. Det viktiga vid dessa samtal ( som jag har uppfattat det) är att alla i gruppen har samma utgångspunkt. Man kan säkert ha sokratiska samtal utifrån en bok, en enda bild, en text eller visa.
Först satte vi i gruppen upp ett mål om hur samtalet skulle gå till. Vårt mål var att inte avbryta varandra.
sedan fick vi i tysthet sätta upp vårt eget mål, gärna något där man utmanar sig själva. Frågan som vi utgick ifrån var : På vilket sätt värna dessa bilder om djurens rättigheter?
När man bestämmer utgångsfrågan kan man inte ha en fråga som man kan svara endast ja eller nej.Då blir det inte mycket diskussioner eller åsikter i samtalet.
Vi började med att låta alla uttala sig om bilderna en efter en i ringen. Det är kanske bra att börja så här , men jag tycker inte detta sätt är så bra, för man är så koncentrerad på vad man själv skall säga att man inte lyssnar på vad dom säger som sitter före en i ringen. Man kan inte heller flika in, om man har en åsikt när någon annan talat.
När vi gått ringen runt förde vi samtalet vidare med att alla fick flika in när man ville. Det var intressant att höra så många åsikter om bilder som egentligen ingen av oss var intresserade av. En sak som vi tog upp var att föreningen kanske får in mycket pengar från en grupp som de annars inte når ut till, genom försäljning av denna almanacka. Då har de ju nått sitt mål.
Till sist utvärderade vi samtalet och kom fram till att vi klarade vårt mål bra, att inte avbryta varandra och att hålla samtalsgången.Vårt eget mål valde vi själva om vi ville avslöja.
Jag vill gärna prova att ha sokratiska samtal med barnen på jobbet. De är 9 år och jag tror att de skulle klara det om man kan ha mindre grupper.
Det positiva med sokratiska samtal är att man får tillåta sig att prova sina tankar. Man får lov att säga raka motsatsen mot föregående talare, inget är fel.
Att barnen uttrycker sig helt spontant utifrån sina tankar, utan att tänka:" vad skall de andra tycka", och respektera varandras åsikter i samtalet. Detta skulle vara något mycket positivt med ett gäng 9-10åringar.
Om man vill veta mer om sokratiska samtal kan man läsa Ann S Pihlgrens bok: "Sokratiska samtal i undervisningen", eller gå in på skolverkets sida om "sokratiska samtal".
Det kändes som en enda stor reklamkampanj för deras band. Vi fick så reda på att föreningen: Djurens rätt, låg bakom utställningen, och att de ville visa en lite snällare bild, i motsatts till plågsamma utsatta djurfotografier. Bilderna kommer från en almanacka som de givit ut.
När vi så satte oss i mindre grupper för att ha sokratiska samtal utifrån bilderna förstod jag att det spelar mindre roll vad utställningen handlar om. Det viktiga vid dessa samtal ( som jag har uppfattat det) är att alla i gruppen har samma utgångspunkt. Man kan säkert ha sokratiska samtal utifrån en bok, en enda bild, en text eller visa.
Först satte vi i gruppen upp ett mål om hur samtalet skulle gå till. Vårt mål var att inte avbryta varandra.
sedan fick vi i tysthet sätta upp vårt eget mål, gärna något där man utmanar sig själva. Frågan som vi utgick ifrån var : På vilket sätt värna dessa bilder om djurens rättigheter?
När man bestämmer utgångsfrågan kan man inte ha en fråga som man kan svara endast ja eller nej.Då blir det inte mycket diskussioner eller åsikter i samtalet.
Vi började med att låta alla uttala sig om bilderna en efter en i ringen. Det är kanske bra att börja så här , men jag tycker inte detta sätt är så bra, för man är så koncentrerad på vad man själv skall säga att man inte lyssnar på vad dom säger som sitter före en i ringen. Man kan inte heller flika in, om man har en åsikt när någon annan talat.
När vi gått ringen runt förde vi samtalet vidare med att alla fick flika in när man ville. Det var intressant att höra så många åsikter om bilder som egentligen ingen av oss var intresserade av. En sak som vi tog upp var att föreningen kanske får in mycket pengar från en grupp som de annars inte når ut till, genom försäljning av denna almanacka. Då har de ju nått sitt mål.
Till sist utvärderade vi samtalet och kom fram till att vi klarade vårt mål bra, att inte avbryta varandra och att hålla samtalsgången.Vårt eget mål valde vi själva om vi ville avslöja.
Jag vill gärna prova att ha sokratiska samtal med barnen på jobbet. De är 9 år och jag tror att de skulle klara det om man kan ha mindre grupper.
Det positiva med sokratiska samtal är att man får tillåta sig att prova sina tankar. Man får lov att säga raka motsatsen mot föregående talare, inget är fel.
Att barnen uttrycker sig helt spontant utifrån sina tankar, utan att tänka:" vad skall de andra tycka", och respektera varandras åsikter i samtalet. Detta skulle vara något mycket positivt med ett gäng 9-10åringar.
Om man vill veta mer om sokratiska samtal kan man läsa Ann S Pihlgrens bok: "Sokratiska samtal i undervisningen", eller gå in på skolverkets sida om "sokratiska samtal".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)